angelsground

såhär borde det alltid vara

 och gärna såhär med (en rabbin, en präst och en imam)

jag tappade nyss en tekanna på min tå, det var inte skönt. apropå vad jag drömde inatt.
imorgon när jag vaknar kommer jag vara ensam, ensam, ensam. bäst att stilla hemlängtan med en film.
och det var precis som jag trodde, fast som i en dimma. det känns pinsamt att erkänna, men jag saknar dig något fruktansvärt.

kärleks/livslåttips: "Sången om dig och mig" av Tomas Andersson Wij -Stjärnorna i oss. Kom igen då, det är åtminstone värt att läsa texten; www.lyricsmania.com/lyrics/tomas_andersson_wij_lyrics_36845/other_lyrics_67686/sangen_om_dig_och_mig_lyrics_819772.html

suris, tacos, sötis, creme brûlé + ben & jerrys

vi har inte alla riddare i borgen, hästar i hagen, pommes på tallriken, rutor på duken, fiskar i akvariet, currykycklingröra i baguetten, strumpor i lådan, böcker i bokhyllan, soldater i armén, fräknar på näsan...ja, ni kanske fattar grejen

men det gör inget, det är nästan desto bättre. Sålänge vi är nöjda är jag nöjd. Är du nöjd? Vem är nöjd? Nöjd - vilket hiskeligt oattraktivt ord. Avtändande faktiskt. Man tycker ju att de borde ta ett ord som lät mer lockande för att människor skulle sträva efter att bli just nöjda, inte ett ord som låter som om det vore en b-buskisskådis som spelar en gammal soldat, dricker för mycket brännvin och har en potta på huvudet. I och för sig är all buskis b enligt mig. Så vem vill vara nöjd nu då?

vattenläcka där min säng brukar stå
lite närhet
soffdjur

Tåg är min nya livsstil. Här dricker alla vin. Solen lyser över höstsverige och en gammal mans tatuerade hand. Svårförståerliga ord om saknad som känns som plast förundrar mig. Förälskad i en röst, i färgernas landskap. Mitt hjärta växlar i varmt och kallt och jag hoppas få en välbehövd kram. Orken räcker inte till oro längre, att andas ut och in får bli dagens uppgift. Tack för den här dagen, konstigt nog.

Hemma är där hjärtat är. Uppenbarligen har jag lämnat mitt hjärta på några ställen som jag inte visste om för jag räknas tydligen till det som är deras hemma. Jag är stolt över att de flesta av mina närmaste vänner är 50+. Säger det nåt om dom eller säger det nåt om mig? Eller dig kanske?

Ett pärlband av vänner
+ A-G & R

månadens konsert: www.myspace.com/funktionalisticwonders

jag och pojkarna dansade rumporna av oss

var det nån mer än jag som hade lite problem imorse pga vintertidsomställningen? inte årets fullträff när man är teknikansvarig för första gången och vaknar 5 minuter innan man bör vara på plats. (iofs bara 1 trappa ner, men ändå...)

var med i dagen häromdagen (höhö) - check it out

har verkligen inget vettigt att säga egentligen. förutom att jag hatar när saker inte blir som man tror att de ska bli.

idag blev min kropp så totalt sönderblåslagen. Sönder blås lagen

helgen blev "hannah goes: sverige-runt". gbg, trollhättan (hur förkortas det?) jkpg och nkpg - tänk att det finns nåt fint (=vänner) på alla dessa platser. och tillbaka till karlstad igen såklart.

ensamhet är mitt vapen
pilgrodans gift
självförsvaret som spränger bakom ögonen
inombords rusar jag mellan väggarna
smeker varje hörn
låtsas att svaret är i nästa rum
livslögnen lurar mig; och jag låter mig luras
njuter av tyngden innan jag en dag ska slänga den i golvet
och höra hur den krasar under mina fötter
men jag är inte redo än - redo att möta världen
inte som den är
inte som jag är
tills tiden inte längre kan vänta på mig
vill jag bo i mitt slott av ord
omgiven av muren av korrekta formuleringar som jag själv har byggt
det kan bara inte finnas någon
som är mer anpassningsbar än jag

när insikten kommer
att svart och vitt inte kan finnas
kommer osäkerheten
vad ska man då välja mellan?
alltings uppbyggnad består ju av val
men valet att inte välja är redan bortvalt
även om det glöms i lagom läglig tid
feghet är mänsklighetens akilleshäl
även min


jag har fått på papper att jag har fel inställning och att jag bryter fel.
hur sjutton kunde dom veta det?!

Okej, jag erkänner. Jag jämför mig med alla andra HELA tiden. Det gör mig inte lyckligare eller snyggare, smartare eller bättre eller ens glad, snarare tvärtom. Jag gör det förmodligen omedvetet för det mesta. Och ändå kan jag inte sluta. Det är som en drog, en snedtripp som vägrar gå ur min kropp. Men vem ska jag skylla på? För det kan ju inte vara mitt fel, jag är ju bara en obetydlig och luggsliten bricka i ett vridet spel. Jag skyller på samhället och internet, det duger nog som ursäkt. Alltså som ursäkt för att jag inte kan ta ansvar för mitt eget välmående. Det är nog ungefär precis här som det är dags att fatta ett beslut för både dig och mig. Beslutet att inte fortsätta. Beslutet att inte sitta kvar, utan att stiga upp och gå. Beslutet att inte låta någon annans briljans överlappa din egen. Eller så kan vi fortsätta att känna oss fulare och mer misslyckade än "alla andra", gamla vanor dör aldrig. (I alla fall inte självmant...men det finns inget som säger att det inte går att döda.)

nej nu ska vi vara glada.
http://www.youtube.com/watch?v=lpMW7WrUW4o&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=2AvIYOA-RCc

Homecoming. Eller håååmcaming, som LB nämnde minst 23 gånger i sin predikan.
sen fick jag komma hem också, homecoming på riktigt. Jag däckade. Som ni alla (eller i alla fall några) vet så är jag überkass på att sakligt beskriva det jag gör, men vi kan ju säga som såhär:
bilder säger mer än de futtiga orden som bara kommer ur min lilla, hjärtformade mun.
Men en sak kan jag säga på stabil, ren, oklanderlig svenska; Jag är en kristen HBT-rättsaktivist. Vill du följa med?

Pärlande blåa, kittlande intensiva, djupt förtrollande ögon

När människor här i Karlstad-trakten ska uttrycka att nåt är väldigt jobbigt eller kul använder de bokstaven "u" frekvent. I resten av Sverige är det vanligare att använda sig av andra vokaler såsom "å" eller "o". Det är alltid spännande att följa människor lite sådär i smyg och kunna skratta inombords åt allt det mer eller mindre roliga.

Å/O/U! Jag har upptäckt en filmscen som är helt och hållet onödig men på ett underbart sätt. Eller snarare serie. Avsnittet handlar om olycklig kärlek (skrattar sarkastiskt åt mig själv) och de är på nån sorts skoldans. Och här kommer det vackra; en missförstådd, kärlekskrank HBT-person släpper och glömmer allt för några lyckliga minuter och dansar till "what is love" med en tillsynes tråkig, medlemåttig tjej som precis har insett att den hon tycker om gillar någon annan. Det får mig osökt att tänka på mig själv och min Markus.

Tomas, du har en öm punkt i mitt hjärta
utnämnd till mine förste poet.
Sömndrucken styr jag oss till den plats där vi båda gör ont.
Sekvensen rullar oavbrutet
den röda gardinen snuddar vid mitt knä
sanningen misshandlar mig
du kommer att dö
och jag kan inte skriva längre.
De magiska orden sviker mig.



FRÅN OCH MED HÄR SNOR JAG EN TEXT:
Jag står här i mitt fönster jag ser ut men ingen ser mig alla som går därnere
kan va precis som jag.
Men jag vill inte veta om dom har nåt som är hemligt
för det vill jag också ha.
Och det är sant att jag aldrig klär mig fint, det är sant att jag bett alla om lov
men ingen har svarat så jag gick hem igen.
Och om jag visar mer än vad jag tänkt och om jag visar mer än vad dom trott
var hamnar jag då, vem ska förlåta mig?

just i natt: håll om mig
sätt dig här bredvid mig och håll min hand
en liten stund är allt jag ber om
jag vet att du har en hel värld att rädda
och att jag är det minsta av dina problem
men bara för i natt;
håll om mig

vågor i mitt inre
förlamning är min enda ursäkt
var är du när jag behöver dig som mest?

jag har förlagt mitt lugn
hittelön utlovas
och när är det egentligen dags att ge upp?

köksklockan tickar i takt med mina hjärtslag
mitt liv har blivit ett enda långt möte
och lågan fladdrar på obestämd tid

blå märken

http://www.youtube.com/watch?v=_xy3QIenPuw

http://www.youtube.com/watch?v=BktiaCYFIbc

Det här är min barndom. Varsågod och njut, eller förfäras om det känns mer rimligt.

och det där måste ha varit den längsta rubrik jag någonsin har skrivit här!
Stående ovasioner till mig själv

Okej. Lite flyttångest nu då. Jag nedmonterar mitt hem, lägger ner mitt liv i lådor och lämnar kvar det jag inte längre vill ha. Mitt rum ser inte längre ut som mitt, det har varit en storm här och rivit ner allt som jag en gång kommer minnas med en fusion av kärlek och hat som mitt barndomshem. Det enda som blir kvar är en massa hål i väggen (och i hjärtat förstås).

Men nu skulle jag faktiskt skriva om den lilla mamman och pappan. Jag är den perfekta blandningen, dvs "the perfect mixture", mellan galenskap och att bejaka sitt intellekt. Precis som dem. Mina bästa vänner. Mina enda livskamrater såhär långt. Riddare, räddare och själasörjare. Och jag vet att de tappert kämpar för att glädjas med mig, fast jag ser också hur de liksom jag hatar att tiden inte kan stanna för en gångs skull. Och precis här tog mina ord än en gång slut.


I skrivande stund är jag döende
men när du läser det här
-låt mig leva
gör vad du vill med mitt liv
omforma det i dina händer, lek  Gud för en liten stund.
Dröm dig bort genom mig, genomskåda mitt perspektiv.
Jag skulle inte kunna dö för att få träffa dig
men vem vet, jag kanske skulle börja leva
kanske (kanske) kanske? våga titta upp
efter år av navalskådning.
Handikapp:introvert. Tillägg:jag är en sårskorpa.
Alla är min. Jag är ingens. Ingen.
Benknäck, hjärtkross, tårdropp.


(lyssningstips: Raymond & Maria - Min pappa)