angelsground

När människor här i Karlstad-trakten ska uttrycka att nåt är väldigt jobbigt eller kul använder de bokstaven "u" frekvent. I resten av Sverige är det vanligare att använda sig av andra vokaler såsom "å" eller "o". Det är alltid spännande att följa människor lite sådär i smyg och kunna skratta inombords åt allt det mer eller mindre roliga.

Å/O/U! Jag har upptäckt en filmscen som är helt och hållet onödig men på ett underbart sätt. Eller snarare serie. Avsnittet handlar om olycklig kärlek (skrattar sarkastiskt åt mig själv) och de är på nån sorts skoldans. Och här kommer det vackra; en missförstådd, kärlekskrank HBT-person släpper och glömmer allt för några lyckliga minuter och dansar till "what is love" med en tillsynes tråkig, medlemåttig tjej som precis har insett att den hon tycker om gillar någon annan. Det får mig osökt att tänka på mig själv och min Markus.

Tomas, du har en öm punkt i mitt hjärta
utnämnd till mine förste poet.
Sömndrucken styr jag oss till den plats där vi båda gör ont.
Sekvensen rullar oavbrutet
den röda gardinen snuddar vid mitt knä
sanningen misshandlar mig
du kommer att dö
och jag kan inte skriva längre.
De magiska orden sviker mig.



FRÅN OCH MED HÄR SNOR JAG EN TEXT:
Jag står här i mitt fönster jag ser ut men ingen ser mig alla som går därnere
kan va precis som jag.
Men jag vill inte veta om dom har nåt som är hemligt
för det vill jag också ha.
Och det är sant att jag aldrig klär mig fint, det är sant att jag bett alla om lov
men ingen har svarat så jag gick hem igen.
Och om jag visar mer än vad jag tänkt och om jag visar mer än vad dom trott
var hamnar jag då, vem ska förlåta mig?