angelsground

just i natt: håll om mig
sätt dig här bredvid mig och håll min hand
en liten stund är allt jag ber om
jag vet att du har en hel värld att rädda
och att jag är det minsta av dina problem
men bara för i natt;
håll om mig

vågor i mitt inre
förlamning är min enda ursäkt
var är du när jag behöver dig som mest?

jag har förlagt mitt lugn
hittelön utlovas
och när är det egentligen dags att ge upp?

köksklockan tickar i takt med mina hjärtslag
mitt liv har blivit ett enda långt möte
och lågan fladdrar på obestämd tid

blå märken

http://www.youtube.com/watch?v=_xy3QIenPuw

http://www.youtube.com/watch?v=BktiaCYFIbc

Det här är min barndom. Varsågod och njut, eller förfäras om det känns mer rimligt.

och det där måste ha varit den längsta rubrik jag någonsin har skrivit här!
Stående ovasioner till mig själv

Okej. Lite flyttångest nu då. Jag nedmonterar mitt hem, lägger ner mitt liv i lådor och lämnar kvar det jag inte längre vill ha. Mitt rum ser inte längre ut som mitt, det har varit en storm här och rivit ner allt som jag en gång kommer minnas med en fusion av kärlek och hat som mitt barndomshem. Det enda som blir kvar är en massa hål i väggen (och i hjärtat förstås).

Men nu skulle jag faktiskt skriva om den lilla mamman och pappan. Jag är den perfekta blandningen, dvs "the perfect mixture", mellan galenskap och att bejaka sitt intellekt. Precis som dem. Mina bästa vänner. Mina enda livskamrater såhär långt. Riddare, räddare och själasörjare. Och jag vet att de tappert kämpar för att glädjas med mig, fast jag ser också hur de liksom jag hatar att tiden inte kan stanna för en gångs skull. Och precis här tog mina ord än en gång slut.


I skrivande stund är jag döende
men när du läser det här
-låt mig leva
gör vad du vill med mitt liv
omforma det i dina händer, lek  Gud för en liten stund.
Dröm dig bort genom mig, genomskåda mitt perspektiv.
Jag skulle inte kunna dö för att få träffa dig
men vem vet, jag kanske skulle börja leva
kanske (kanske) kanske? våga titta upp
efter år av navalskådning.
Handikapp:introvert. Tillägg:jag är en sårskorpa.
Alla är min. Jag är ingens. Ingen.
Benknäck, hjärtkross, tårdropp.


(lyssningstips: Raymond & Maria - Min pappa)

går alldeles för långsamt i början och självklart för fort i slutet.
Nu är ju bara frågan hur jag i hela världen ska kunna klara mig alldeles själv i stora, skrämmande Värmland?
Det hade liksom inte gjort nåt om t.ex. Habo låg liiiite närmare om vi säger så...

Så nu är i alla fall huvudsysslan packning och för att lysa upp min egen tristess något publicerar jag härmed lite bilder från 20-årskalas and such


födelsedagsbarnen       pojk-stapling         obscen tårttävling          R.A.T.                                någons håriga ben


O sist men inte minst, världens bästa Frida & Maja!

+ lite sommarminnen från bl.a. Frizon:

Krock, lock and two smoking Tomas Andersson Wij

sen kan jag ju bara inte låta bli älskling:


Nu får det vara slut på min på tok för långa rast.

Jag & Maja har psykadeliska hallucinationer. O på nätterna stönar vi ikapp (ni beordras att tillämpa ett visst mått skepticism här).

O ikväll blir det skattjakt!!! (Fast det är hemligt så berätta inte för nån...)

Nu ska jag gå och prata om scouter, det brinner vi för i hjärta och själ. I alla fall jag & Maja.