angelsground

Jag kan uppenbarligen inte sluta leta efter dig så därför har jag och min vän falukorven bestämt oss för att rymma hemifrån. Vi svänger nästa till höger och evigheten och kommer aldrig tillbaka hit igen. Jag vill sluta spika fast mina tankar till vissa tider, lukter, toner och bussar. Smuts. Jag vill bara bli fri.
Det är över nu, just precis nu och här, här, nu, nu, nu och här och bara här börjar det. DET.

Nu har vi fem minuter på oss
och om fem minuter har vi inget på oss.
-LB

Vissa är bra. Andra är dåliga. För en alltså. Det kom jag fram till idag när jag pratade med mig själv. Och jag har lärt mig att överleva på chokladpudding.
Så det så.

www.linaschanberg.blogspot.com

Varje gång du vänder dig om
önskar jag att det var mig du ville se i ögonvrån.
Min självvalda ensamhet skär upp mig innifrån
smärtan kommer stötvis utan någon som helst regelbundenhet
och övergår till tragiska stunder.
Tragiska stunder som ser tillbaka på magiska stunder
(som förmodligen inte ens glittrade).
Hur kan hon ha så stor makt över dig?
Och varför kan inte jag få känna att vad jag gör också får dig att kämpa?
Snälla, tvinga mig inte att bli sån. Säg inte att det inte finns någon annan utväg.
Jag sväljer och det snurrar, allt snurrar och jag faller. Utmattad. Till marken.
Jag känner mig orkeslös, tappar verkligheten
(om jag nu inte har gjort det för längesen),
stoppar fingrarna i halsen och spyr upp dig.
Det svider i min kropp och mina ögon sveper över asfalten.
Jag hör fotsteg bakom mig.
Om jag hade haft hoppet kvar hade jag känt vingar fladdra till i mitt bröst.
Stegen kommer närmare och närmare och stannar till precis bakom mig.
Jag kan inte låta bli att sucka och jag öppnar precis munnen för att säga
att jag har väntat på dig här så länge jag kan minnas.
Tystnaden ekar i mina öron och jag vet att jag hinner tänka;
"Är det såhär lycka känns?"
innan mitt huvud krossas av en sten.

En del av mina tankar är som Virvelvind.
De är så vackra att man inte kan låta bli att ge dem uppmärksamhet,
även om man innerst inne vet att de bara är en hägring.
Det är som att besvikelsen går på repeat
och jag minns inte vilken knapp det var jag kom åt.
Ena stunden trycker jag febrilt på alla knappar och låter paniken ta över,
sen övergår det till att likgiltigt inte ens försöka, än mindre låtsas om det.
Svart versus vitt, var möts de?
Jag saknar Virvelvind. En dröm, en hägring, en illusion, ett hopp.
Var tar verkligheten vid?
Ibland undrar jag om den finns överhuvudtaget.
Det kanske är verkligheten som är påhittad och drömvärlden som är den verkliga verkligheten.
Man kan ju alltid drömma...

Jag har absolut inte några fräknar, Dennis har faktiskt en mage, jag försöker bli rakare men istället kommer jag på mig själv en gång i kvarten med att krypa ihop i ett hörn eller en bil. Jag fick 24 burkar majs i födelsedagspresent, två rosa toalettborstar och ett chokladhjärta på min kudde. Sex and the city var lite av en räddning igår, fast bara så lite att det knappt räknas.


Jag ska bli trollkarl i mitt nästa liv, eller glasblåsare. Och jag vet att alla gånger man försöker säga tack, blir det bara hatt eller katt istället. Sen ibland undrar jag vad det är för fel på mig, men det är bara ibland och det går över ganska snabbt. Och du, du är ingenting låtsas vi tycker jag. Jag ska nog gnaga av mig mitt ben innan det förleder mig, eller min hand kanske (den är ju lite närmare munnen). Fast då kan jag ju inte köra bil.

Dimmiga dagar, det var bra dagar
men vad fanns det att se klart?
Dimmiga dagar, det där var fina dagar
men jag såg aldrig riktigt var vi var
...det där var fina nätter


(OCH att få höra din röst var den bästa födelsedagspresent jag nånsin kunde få...tack!)