angelsground

och det där måste ha varit den längsta rubrik jag någonsin har skrivit här!
Stående ovasioner till mig själv

Okej. Lite flyttångest nu då. Jag nedmonterar mitt hem, lägger ner mitt liv i lådor och lämnar kvar det jag inte längre vill ha. Mitt rum ser inte längre ut som mitt, det har varit en storm här och rivit ner allt som jag en gång kommer minnas med en fusion av kärlek och hat som mitt barndomshem. Det enda som blir kvar är en massa hål i väggen (och i hjärtat förstås).

Men nu skulle jag faktiskt skriva om den lilla mamman och pappan. Jag är den perfekta blandningen, dvs "the perfect mixture", mellan galenskap och att bejaka sitt intellekt. Precis som dem. Mina bästa vänner. Mina enda livskamrater såhär långt. Riddare, räddare och själasörjare. Och jag vet att de tappert kämpar för att glädjas med mig, fast jag ser också hur de liksom jag hatar att tiden inte kan stanna för en gångs skull. Och precis här tog mina ord än en gång slut.


I skrivande stund är jag döende
men när du läser det här
-låt mig leva
gör vad du vill med mitt liv
omforma det i dina händer, lek  Gud för en liten stund.
Dröm dig bort genom mig, genomskåda mitt perspektiv.
Jag skulle inte kunna dö för att få träffa dig
men vem vet, jag kanske skulle börja leva
kanske (kanske) kanske? våga titta upp
efter år av navalskådning.
Handikapp:introvert. Tillägg:jag är en sårskorpa.
Alla är min. Jag är ingens. Ingen.
Benknäck, hjärtkross, tårdropp.


(lyssningstips: Raymond & Maria - Min pappa)