tankar som går som på räls

Tåg är min nya livsstil. Här dricker alla vin. Solen lyser över höstsverige och en gammal mans tatuerade hand. Svårförståerliga ord om saknad som känns som plast förundrar mig. Förälskad i en röst, i färgernas landskap. Mitt hjärta växlar i varmt och kallt och jag hoppas få en välbehövd kram. Orken räcker inte till oro längre, att andas ut och in får bli dagens uppgift. Tack för den här dagen, konstigt nog.

Hemma är där hjärtat är. Uppenbarligen har jag lämnat mitt hjärta på några ställen som jag inte visste om för jag räknas tydligen till det som är deras hemma. Jag är stolt över att de flesta av mina närmaste vänner är 50+. Säger det nåt om dom eller säger det nåt om mig? Eller dig kanske?

Ett pärlband av vänner
+ A-G & R

hus man sko st?

månadens konsert: www.myspace.com/funktionalisticwonders

jag och pojkarna dansade rumporna av oss

var det nån mer än jag som hade lite problem imorse pga vintertidsomställningen? inte årets fullträff när man är teknikansvarig för första gången och vaknar 5 minuter innan man bör vara på plats. (iofs bara 1 trappa ner, men ändå...)

var med i dagen häromdagen (höhö) - check it out

har verkligen inget vettigt att säga egentligen. förutom att jag hatar när saker inte blir som man tror att de ska bli.

dunster av drömmar som mitt hjärta lätt köper

idag blev min kropp så totalt sönderblåslagen. Sönder blås lagen

helgen blev "hannah goes: sverige-runt". gbg, trollhättan (hur förkortas det?) jkpg och nkpg - tänk att det finns nåt fint (=vänner) på alla dessa platser. och tillbaka till karlstad igen såklart.



ensamhet är mitt vapen
pilgrodans gift
självförsvaret som spränger bakom ögonen
inombords rusar jag mellan väggarna
smeker varje hörn
låtsas att svaret är i nästa rum
livslögnen lurar mig; och jag låter mig luras
njuter av tyngden innan jag en dag ska slänga den i golvet
och höra hur den krasar under mina fötter
men jag är inte redo än - redo att möta världen
inte som den är
inte som jag är
tills tiden inte längre kan vänta på mig
vill jag bo i mitt slott av ord
omgiven av muren av korrekta formuleringar som jag själv har byggt
det kan bara inte finnas någon
som är mer anpassningsbar än jag

jag väljer mig

när insikten kommer
att svart och vitt inte kan finnas
kommer osäkerheten
vad ska man då välja mellan?
alltings uppbyggnad består ju av val
men valet att inte välja är redan bortvalt
även om det glöms i lagom läglig tid
feghet är mänsklighetens akilleshäl
även min


jag har fått på papper att jag har fel inställning och att jag bryter fel.
hur sjutton kunde dom veta det?!

pinsamt dåligt

Okej, jag erkänner. Jag jämför mig med alla andra HELA tiden. Det gör mig inte lyckligare eller snyggare, smartare eller bättre eller ens glad, snarare tvärtom. Jag gör det förmodligen omedvetet för det mesta. Och ändå kan jag inte sluta. Det är som en drog, en snedtripp som vägrar gå ur min kropp. Men vem ska jag skylla på? För det kan ju inte vara mitt fel, jag är ju bara en obetydlig och luggsliten bricka i ett vridet spel. Jag skyller på samhället och internet, det duger nog som ursäkt. Alltså som ursäkt för att jag inte kan ta ansvar för mitt eget välmående. Det är nog ungefär precis här som det är dags att fatta ett beslut för både dig och mig. Beslutet att inte fortsätta. Beslutet att inte sitta kvar, utan att stiga upp och gå. Beslutet att inte låta någon annans briljans överlappa din egen. Eller så kan vi fortsätta att känna oss fulare och mer misslyckade än "alla andra", gamla vanor dör aldrig. (I alla fall inte självmant...men det finns inget som säger att det inte går att döda.)

nej nu ska vi vara glada.
http://www.youtube.com/watch?v=lpMW7WrUW4o&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=2AvIYOA-RCc

ord är överflödiga



                                                                                                                                                             eller okej, ett litet då kanske...yeah

she's in the middle, yet outside

Homecoming. Eller håååmcaming, som LB nämnde minst 23 gånger i sin predikan.
sen fick jag komma hem också, homecoming på riktigt. Jag däckade. Som ni alla (eller i alla fall några) vet så är jag überkass på att sakligt beskriva det jag gör, men vi kan ju säga som såhär:
bilder säger mer än de futtiga orden som bara kommer ur min lilla, hjärtformade mun.
Men en sak kan jag säga på stabil, ren, oklanderlig svenska; Jag är en kristen HBT-rättsaktivist. Vill du följa med?



Pärlande blåa, kittlande intensiva, djupt förtrollande ögon

RSS 2.0