angelsground

En del av mina tankar är som Virvelvind.
De är så vackra att man inte kan låta bli att ge dem uppmärksamhet,
även om man innerst inne vet att de bara är en hägring.
Det är som att besvikelsen går på repeat
och jag minns inte vilken knapp det var jag kom åt.
Ena stunden trycker jag febrilt på alla knappar och låter paniken ta över,
sen övergår det till att likgiltigt inte ens försöka, än mindre låtsas om det.
Svart versus vitt, var möts de?
Jag saknar Virvelvind. En dröm, en hägring, en illusion, ett hopp.
Var tar verkligheten vid?
Ibland undrar jag om den finns överhuvudtaget.
Det kanske är verkligheten som är påhittad och drömvärlden som är den verkliga verkligheten.
Man kan ju alltid drömma...