angelsground

...att jag skulle våga vara ledsen. Jag önskar att jag inte skulle behöva vara ledsen och rädd för att förlora dig, men det är väl bara att acceptera. Därför önskar jag att jag kunde gråta.

Men jag har glömt hur man gör. Förvisso har jag alltid varit inkapabel till ett normalt känsloliv, särskilt när det gäller sorg och ilska. Hur man nu kan lyckas med att ha gråtit både för mycket och för lite i sitt liv förstår jag inte ens själv, men där sitter jag nu fast, mittemellan två extremer. Jag vrider mig och skriker, kämpar för att komma loss men jag har ju som sagt glömt hur man gör. Det är lika bra att säga sanningen; jag är dysfunktionell.

VAD SPELAR DET FÖR ROLL DÅ?! Det är ju dig det här inlägget ska handla om. Inte om en lynnig, känslomässigt störd tonårs-tjej som har fastnat i sin egen menlöshet. Det ska handla om dig, den vackra, starka, kärleksfulla, underbara vän som du är och alltid har varit för mig.

Jag önskar, önskar, ÖNSKAR att det inte skulle vara såhär, jag vill inte, vill inte, VILL INTE

 jag älskar dig

Nu gråter jag...