angelsground

Typiskt. Det är så typiskt mig att göra nåt stort av nåt som inte ens är litet. Jag står inte ut med mig själv längre, men det spelar ingen roll hur långt man än går för man kommer ändå aldrig ifrån sig själv. Men snälla gå med mig, följ med ut på en resa som är dömd att misslyckas redan från början, som kommer sluta i brustna hjärtan och krossade drömmar än en gång. Jag vet det bättre själv än någon annan, men jag lär mig ändå aldrig. Smärta har blivit min drog, det är det enda jag gång på gång utsätter mig för. Åh kära nån då...

Om jag får nåt att säga till om, då ska du dansa på min grav