angelsground

Om jag hade stannat uppe med dig hela natten, hade du överlevt då? Jag orkar inte gråta, jag orkar inte känna efter. Så jag fyller mig med sånt som jag vet är fel, men hellre det än att vara tom...tror jag i alla fall, jag har aldrig provat något annat. Jag hoppas på att det ska bli bra, men innerst inne vet jag att det inte kommer att hända och att allt redan är försent. Jag förintar mig själv en gång och ger upp allt jag egentligen vill och tror på för att få glömma för en hundradels sekund. Jag vill inte göra det jag gör, jag vill inte förstöra mig själv igen, men destruktivitet är det vapen som jag tar till varenda gång det bränner. Ovetandes går jag nu runt med hat och likgiltighet inom mig som så många gånger förut och undrar var det ska leda den här gången. Ännu ett bortslösat år av smärta? Förvirring? Ångest? Jag är så här nära att ge upp allting igen, men snälla stoppa mig någon...rädda mig från mig själv



Kör, bara kör, tills du tappar bort vägen och tillslut tappar bort dig själv och allt annat som är runt omkring dig. Sen, när du står där alldeles ensam och rädd, kom ihåg mig. Och om du ångrar dig så ska du veta en sak - du kan inte göra om det, jag är borta för alltid.

After all, you know best...